En historia om sex ungar (och en förälder) och deras kärlek till matematiken.
Fem av sex ungar i matteklubben leker bråkochdecimalklumpleken (se nedan). Alla barn på bilden, och deras föräldrar, har godkänt att de syns på bilderna i den här bloggposten
Till alla er som sagt “det där hade min dotter/son också behövt!”
I fem år, mellan årskurs tre och sju, har jag som engagerad förälder drivit “matteklubben” för vår son Jona och fem av hans matteintresserade klasskamrater.
I den här bloggposten beskriver jag hur matteklubben startade år 2018, utvecklades och till slut avslutades hösten 2023.
Kanske kan det inspirera andra, liknande initiativ? (Eller, tjäna som avskräckande exempel 😊?)
“Åh, det där skulle mitt barn också behövt! Hon/han hade så tråkigt på matten under hela grundskolan” är nämligen en av de vanligaste kommentarerna jag fått när jag berättat om klubben.
På slutet ger jag några tankar om matte i skolan, skolans ansvar, om påverkansstrategier som förälder och om “särbegåvade elever”.
Hej, jag heter Mattias Schain och har skrivit den här bloggposten. Foto: Nadja Hallström.
Ämnesläraren Matematik har skrivit om matteklubben
I artikeln skildras också mattelärarens perspektiv. Jag tycker det blev en fin text!
Började allt med “Nicke Nyfiken räknar från 1 till 100”?
När Jona fyllde fem år fick han den här boken av sina kusiner.
På sidan 1 vaknar Nicke, och räknar sin säng (“en”). På sidan 18 räknar han fönstren på stora huset på väg till förskolan (“18”). Och så fortsätter det till de hundra godisbitarna hos godishandlaren på bokens sista sida.
Boken blev fort Jonas älsklingsbok. Varje kväll skulle den inte bara läsas, utan Jona skulle räkna på varje sida.
Omslaget till boken “Nicke Nyfiken räknar från 1 till 100”.
Som ni förstår var detta en vedervärdigt monoton kvällsritual för oss föräldrar. Så vi försökte göra boken mer intressant (och snabbare att ta sig igenom). “Ser du att man kan räkna blomsterhandlarens blommor fem och fem? Fem, tio, femton…”.
Det är såklart oklart vilken roll just Nicke spelade. Men klart är, att när Jona så småningom började förskoleklass låg han långt före skolans matteundervisningen.
En svårare mattebok räckte inte för att hålla uppe intresset
Men, under lågstadiet märkte jag hur Jonas matteintresse blev allt svalare. Han började tycka att matte var tråkigt. “Vi räknar så himla enkla uppgifter!”.
Hans lärare gav honom en mattebok för en högre årskurs att räkna i. Men de fick det inte att fungera.
Min känsla var att en egen mattebok inte räckte. Han behövde den stimulans det innebär att lära sig tillsammans med andra, och under ledning av någon slags lärare eller mentor.
Så idén till matteklubben föddes
När vi pratade om mattesituationen hemma, berättade Jona att det var fler ungar i klassen som på ett liknande sätt låg före i matte.
Ur det föddes min idé att ordna en matteklubb på fritids. Då gick han i trean.
Syftet var inte på något sätt att ersätta skolundervisning, utan att bejaka ungarnas matteglädje.
På samma sätt som fotbollsträningar eller gitarrlektioner på fritiden inte ersätter, utan understöder, skolans idrotts- och musikundervisning.
Jag fick positiv återkoppling från fritids, och i veckobrevet en dag i november 2018 kunde föräldrarna läsa följande inbjudan:
Utdrag ur veckobrevet hösten 2018 (hösten i trean) där information gick ut om matteklubben.
Sex ungar dök upp - sent på fredag eftermiddag!
Jag lade matteklubben sent på fredag eftermiddag.
Även om matteklubben var öppen för alla barn, oavsett vilken nivå de var på, så ville jag nämligen se till att de som kom verkligen hade en egen längtan efter mer matte, och efter mer utmanande matte.
Jag hade ingen aning om det skulle dyka upp några ungar alls. Men det gjorde det. Sex ungar satt och väntade en mörk oktoberkväll.
Fyra av sex ungar i matteklubben. Vintern i trean, januari 2019.
“Ni tror att ni vet”
“Ni tror att ni vet vad matte är”, sa jag till dem.
“Ni tror att ni vet hur matte känns.”
“Men det gör ni inte. Häng med nu.”
Och så körde vi. Hårt.
Ekvationer. Ekvationer. Ekvationer.
En av de första träffarna med matteklubben. Överst på tavlan tre olika ekvationer av olika svårighetsgrader. Underst en påbörjad lösning av den översta ekvationen. Vintern i trean, januari 2019.
Som sagt var min tanke inte att ersätta matteundervisningen. Jag såg heller inget värde i att de skulle ligga före undervisningen rent generellt. Därför bestämde jag att vi skulle gå på djupet med bara en sak: Ekvationer.
Anledningen att jag valde just ekvationer, är att jag själv har en särskild kärlek till algebra och ekvationer. Men också för att jag tänkte att en genuin systemförståelse för likamed-tecknet är värdefullt för en mattehjärna i vardande.
Det gick fort. Riktigt fort.
Så vi träffades och brottades en timme med ekvationer varje fredag. De fick kortare läxor med sig hem, och gjorde ett litet prov i början av varje träff.
Vi hade roligt - väldigt roligt.
Gruppövning två och två med fruktstund. Pannor lagda i djupa veck. Vintern i trean, januari 2019.
I mars, alltså efter fyra månaders matteklubb, så löste ett par av ungarna riktigt kniviga uppgifter som denna helt självständigt:
Ett “miniprov” från våren i trean (mars 2019).
Skolans svar: “Lägg ned matteklubben.”
Under våren i trean blev jag kallad till ett möte med ungarnas fröken, fritids och skolans rektor.
Budskapet var att matteklubben inte längre kunde fortsätta. Detta eftersom det skapade en kunskapsklyfta i klassen, som var svår för skolan att hantera.
Min uppfattning var att den klyftan funnits där hela tiden. Visserligen hade den vidgats av mitt initiativ, men samtidigt innebar matteklubben att även ungarna som hade lätt för matte fick bejaka sitt intresse och inte bara “sitta av” det mesta av mattelektionerna.
Det blev köksbord och kylskåp i stället
Lösningen vi kom fram till på mötet var att matteklubben fick flytta hem till mitt köksbord.
Kylskåpet fick tjäna som whiteboard:
Matteklubben samlad vid mitt köksbord. Hösten i fyran, oktober 2019.
Ekvationssystem på kylskåp, redo att lösas. Hösten i fyran, oktober 2019.
På mellanstadiet förändrades skolans inställning
När ungarna började fyran fick de en ny mattelärare.
Hon älskade matteklubben från första stund.
“Ni träffas på fredagarna och räknar ekvationer? Det var det bästa jag hört!”
Det var underbart att höra.
Freestyle-pedagogik
Nu började jag bli varm i kläderna också, och mer påhittig.
En paus i bråk-/decimaltals-lek. “Klumpa ihop er till 0,7!”. Våren i trean, maj 2019.
Jag upptäckte att det var enkelt att spela in små video-repetitioner med min iPad, som jag skickade till ungarna efter matteklubben:
Först matte, sen brädspel
Snart insåg vi att vi alla älskade brädspel. Kanske inte helt oväntat.
En del av matteklubben blev en obligatorisk brädspelsomgång när matten var avslutad:
Fyra världshotande pandemier nedkämpade i brädspelet Pandemic. Våren i trean, maj 2019. Tyvärr kom en riktig pandemi strax därpå och pausade matteklubben i ett par år.
Efter pandemin körde vi igång igen
Under covid 19-pandemin fick vi pausa matteklubben. Fritidsaktiviteter inomhus fick vänta.
I sexan kunde vi köra igång igen. Ungarna var två år äldre och en decimeter längre:
Matteklubben återsamlad efter pandemin. Hösten i sexan, september 2021.
Nu fördjupades samarbetet med skolan
I högstadiet kunde jag utveckla ett ännu bättre samarbete med ungarnas mattelärare. Till stor del var det hon som skickade med uppgifter som vi kunde jobba med tillsammans. På så vis kunde matteklubben knytas närmare skolans undervisning.
På mattelektionerna jobbade matteklubben tillsammans, för sig själva, i en svårare bok än sina klasskamrater.
Räkning med binära tal, på uppdrag av ungarnas mattelärare. Hösten i sexan, september 2021.
Ungarnas mattelärare hade också en massa andra roliga förslag.
Sällan har vi haft så kul, som när vi (nästan helt rätt!) löste den här piratmattegåtan som hon utmanade oss med (som egentligen handlar om Nash-jämvikt):
Inför åttan var det dags att lägga ned
Under sjuan började jag känna att upplägget behövde tightas upp.
Träffarna hade blivit lite mer sporadiska på grund av mitt arbete. Vi gjorde en del rätt svåra saker, men jag tyckte det blivit för spretigt och okoordinerat mellan mig och skolan. Lite grann kändes det som att ungarna på nytt fått ansvar för sin egen matteundervisning.
PQ-formeln bevisad. My work here is done. Vintern i sjuan, december 2022.
I en dialog med ungarnas mattelärare landade vi i att avveckla matteklubben när åttan började. I stället satte skolan in en extra resurs på en mattelektion i veckan, så att deras mattelärare då kunde jobba med matteklubbsungarna.
Som final gjorde vi en resa till Malmö och Köpenhamn, och ett gästspel av min bror Martin, disputerad fysiker:
Workshop om funktioner i Malmö, efter skolavslutningen. Sommaren efter sjuan, juni 2023.
Några avslutande tankar: Om matte i skolan, “särbegåvade elever”, om skolans ansvar och om påverkansstrategier som förälder
Kanske har historien om matteklubben något viktigt att säga om svensk matteundervisning. Eller inte. För egen del vet jag faktiskt inte.
Det matteklubben framför allt handlar om för min del, är i stället påverkansstrategier som förälder.
Ofta pratar man om voice eller exit. Att jag som förälder kan ställa krav på skolan (voice). Eller rösta med fötterna, och byta till en annan skola (exit).
Men att det i vissa fall kan finnas en annan metod, nämligen contribution. Hur kan jag bidra till att lösa problemet?
Det gäller såklart långt, långt ifrån alla problem. Men ibland! Och kanske oftare än vi tror!
Bortsett från bemötandet precis i början, är jag också väldigt glad över hur positiva och öppna ungarnas mattelärare varit under alla år.
Framför allt känner jag stor ödmjukhet inför utmaningen mattelärare i grundskolan har, att undervisa ett klassrum fullt med ungar med ofta väldigt skild kunskapsnivå, motivation och förutsättningar.
Kanske kan jag känna mig fundersam kring upplägget med “åldersbaserad progression”. Alltså att exempelvis tolvåringar i regel undervisas i matte i grupp bara för att de gått sex år i skolan, oavsett vilken nivå de är på.
Jag ägnar ju mig framför allt åt andra saker här i livet, men jag har noterat att exempelvis Rinkebyskolan beskrivit nivågruppering som en nyckel till deras imponerande resultat. Och att den här inspirerande läraren föreslår en lösning som jag också tänkt på, nämligen att man borde lägga matteundervisning samtidigt för olika åldrar, och sedan skapa flytande, åldersintegrerade grupper som eleverna kan röra sig mellan utifrån kunskapsnivå.
Men, mer klokt än så har jag inte att säga. Jag förstår att frågan om nivågruppering i matte är komplex och har fler dimensioner.
Oavsett vad problemet eller lösningen är, så tycker jag att matteklubben visar vilken matteglädje och mattepotential som kan frigöras genom att ge intresserade barn ett stimulerande sammanhang att utvecklas i.
Nyckeln har inte bara varit mitt engagemang, utan också det stöd och glädje de haft av varandra.
Min uppfattning är dock inte att matteklubben består av “särbegåvande” ungar, för att använda ett begrepp som jag ser friskt användas. De är helt enkelt ungar med intresse och viss fallenhet för matte, som fått förutsättningar att utvecklas. (Den som tänker annorlunda, får gärna räkna ut sannolikheten för att sex särbegåvade ungar i matte hamnar i samma klass - på en skola utan särskild matteinriktning!)
Kanske kan man tycka, att skolan “borde tagit sitt ansvar” och gett ungarna mer individualiserad undervisning.
I just de här ungarnas skolgång har jag svårt att bli upprörd över att inte mer av skolans per definition begränsade resurser har lagts på att hjälpa uppenbart resursstarka ungar att nå ännu längre. (Jag är också otroligt nöjd med deras skola, rent allmänt.)
Min frustration är mer strukturell, att det på många sätt känns så låst i hur man gör och inte gör. På ett mer övergripande kan jag känna också uppgivenhet över att mattepotential - som Sverige verkligen behöver! - inte verkar realiseras i svensk skola.
Slutligen tycker jag inte att jag lagt anmärkningsvärt mycket tid på matteklubben. Jag kommer inte i närheten av hur mycket till exempel Jonas fotbollstränare lagt ideellt på träningar och matcher i alla år.
Framför allt stänger jag matteklubbskapitlet i våra liv med en enorm tacksamhet, över alla underbara mattetimmar vi haft tillsammans.
(Tack, tack, tack)^∞, (fina, fina, fina)^∞ ungar!
Noter:
Den uppmärksamme kanske märker att det är fler än sex olika ungar på bilderna. I själva verket har det varit viss omsättning på matteklubbens medlemmar genom åren: ett par ungar har slutat och ett par ungar har tillkommit längs vägen.
Referatet av “Nicke Nyfiken räknar från 1 till 100” är fritt från minnet och beskriver boken mer allmänt. Vårt exemplar är förkommet sedan många år.